Ren och skär lycka!

I fredags fick mamman klartecken för att börja träna, och det är ju lycka! 

Nu ska Wille få spendera tid med pappa medan skallen hos mamman rensas i gymmet. Det ska bli så fantastiskt skönt. 

 Nu flyttar jag in i det här! 

Inte gnäll, bara en sanning.

Midsommarhelgen har passerat, och det känns tråkigt. Jag såg fram emot den, och så är den så snabbt förbi. Väldigt bra hade vi det i alla fall. 

När man går hemma så ser dagarna ungefär de samma ut, och då är det så väldigt skönt att ha något annat att se fram emot. Wille och jag har det väldigt mysigt om dagarna, ingen tvekan om det! Så missförstå mig rätt - Ett bryt i vardagen behövs ibland bara. 

Nästa anhalt blir Dennis semester med olika turer runt om i landet, men det är en hel månad kvar. 

Summan av kardemumman. Att vara mammaledig är helt klart väldigt bra, men att få en paus ifrån det uppskattas.

 

En värmlandssemester.

I onsdags efter att Dennis slutat jobbet packade vi lilla bilen full med vagn, babysitter och väskor och styrde kosan mot Arvika. 

Tiden går sanslöst fort när man har det bra och nu är vi redan på väg hem.  Mormor och morfar har skämt bort oss och låtit oss få egentid som uppskattas massor. De överraskade också med att ta hem min kära bror, och att ha hela familjen samlad är bland det bättre jag vet. Mina föräldrar är grymma!

Vi har hunnit med att träffa saknade vänner också, och nu är mina energidepåer fulladdade! En tur till hemtrakterna var välbehövligt!

Wille hälsade morbror välkommen på det här viset. 

om att ha det bra

Sådana här dagar är det ju inte synd om oss som är föräldralediga.
Bortsett från lite magstrul, som förmodligen de flesta bebisar har, så är Wille en nöjd och snäll kille som ger sin mamma många härliga stunder i solen.
Vår balkong är magisk, och stunderna på en filt i parken är inte så dumma de heller. Vi har det bra med andra ord!

nu är jag morsa!

När man har blivit mamma så är det ju ändå så att hela livet kretsar kring denna lilla varelse man satt till världen, därav kommer en hel del att kretsa kring honom även här.

Nu när Wille blivit en månad så märker man att han börjar bli lite mer uppmärksam på omvärlden. Han börjar följa saker lite lätt med blicken faktiskt, så nu tycker jag att en mobil över skötbordet skulle vara på sin plats.
I mitt sökande så har jag nu hittat de saker som kommer pryda Willes framtida rum - vi önskar oss saker från jabadabado :)

Back on track

Innan graviditeten hade jag aldrig kunnat förstå hur mycket jag skulle älska att ha tillbaka min kropp igen! Jag kommer helt klart att uppskatta den på ett helt annat sätt, efter nio månader, än vad jag någonsin gjort innan. 

Det är helt fantastiskt att kunna röra sig obehindrat, för att inte tala om hur magiskt det är att komma i kläder man trivs i. 

han kom till världen

Två månader hann det gå sen jag senast skrev. Så det kan bli. 
Graviditeten passerade och försvann, tillslut. Jag hann bli ganska stor och väldigt färdig med att vara på tjocken under tidens gång.

Den 12:e April jobbade jag mitt sista arbetspass, då var det ungefär två veckor kvar till beräknat datum - 30 April.
Två veckor var tiden jag hann gå hemma och vänta, för söndagen den 28 April klockan 04:30 tittade han ut. Vår Wille (`v`)

På söndag blir han en månad, och det känns som att vi börjar få ordning på vår tillvaro med mat, sömn och blöjbyten. Vi kommer helt klart att få tiden att gå tillsammans, och det är ju helt underbart att få spendera dagarna med vår stora lilla kärlek.

Med gråten runt hörnet

Jag gråter för ingenting. Det är något som börjat hända nu de senaste dagarna. Jag gråter över att vara ensam hemma. Jag gråter över hjärtklappning. Jag gråter till familjen annorlunda på tv. Jag gråter över att jag snart ska sluta jobba. Jag gråter för det mesta och är jätte konstig.
Det är inte synd om mig. Inte det minsta. Jag åker hem till familjen på onsdag, och jag längtar så! Jag vill bara säga att jag är konstig just nu. Men med en månad kvar till förlossning kanske det är normalt.

Jag har i alla fall fått ladda upp ordentligt med en skön tjejhelg på spa. Väldigt mysigt och väldigt behövligt. Sen så åker jag ju till Värmland över påsk för uppladdning, som jag nämnde tidigare.
Därefter väntar 9 dagars jobb innan jag går hem för den riktiga vilan. Det känns helt knäppt att vara så nära, men jag längtar oerhört mycket efter pyret nu.

Tusen frågor

Jag ställer frågan till mig själv: Varför har jag inte köpt stödstrumpor tidigare?
My God va skönt det är. Jag känner mig flera kilo lättare.

Andra frågor jag ställer, inte bara till mig själv utan till er andra också.
Första gången barnet äter till exempel pannkakor, vilken sylt ska jag servera?
Dennis tar lingonsylt och jag hallonsylt? Kanske gillar han jordgubbssylt bäst, men hur vet jag det?

Dennis äter ketchup på sin korv, jag äter senap. Hur vill pyret ha det?

Sen funderar jag såklart över mycket annat också, kanske lite mer väsentliga saker som hur man ammar? Hur mycket kläder ska han ha på sig när vi går ut?

Man kanske förstår att jag har tusen frågor, men jag antar att allt faller sig naturligt. I alla fall så längtar jag oerhört mycket.

Om den försvinnande tiden

Tiden rullar på och imorgon går jag in i vecka 31. Lite crazy faktiskt.

En födelsedag har passerat och jag har nu intagit åldern då jag kommer att bli mamma. 24 bast.
Jag blev firad med hotellfrukost och kvalitetstid med min kära, vilket jag bestämde ska bli en tradition kommande födelsedagar, och på kvällen med en fin middag.
Ännu mer firad blev jag helgen som var, då mina älskade föräldrar kom på besök och tog med oss på teater och restaurang. Top notch! Tiden den rusade iväg och jag saknar dem redan.

I dagarna bestämdes en spahelg med min saknade vän och över påsk tänker jag åka hem till värmlandsskogarna och bli ompysslad.
Jag tror ju inte att tiden kommer gå långsammare.

Om att vara tacksam

Aldrig tidigare har jag tänkt på hur bra det är att jag kan vända mig om i sängen, plocka upp saker från golvet, dammsuga under sängen, raka mina ben, klippa mina tånaglar eller sätta på mig strumpor och skor.
Detta är saker som är ganska problematiska nu i v.29, och självklart finns det ju värre saker att bli drabbad och de som har det värre.  Jag är ju gravid och otroligt lyckligt lottad.


Jag vet i alla fall att jag aldrig mer ska glömma att uppskatta min egen kropp och allt den klarar av när graviditeten är förbi.
Det är först nu man förstår hur tacksam man ska vara över att man är frisk och funktionell.

Om att sakna sin familj

Jag stortrivs på mitt jobb, jag har de bästa kollegorna man kan önska, jag älskar vår lägenhet och jag är förälskad i Stockholm som stad.

Inget av allt det här hjälper mig dock i saknaden efter min familj. Jag saknar närheten till dem. Varje dag. Vissa dagar mer än andra, och idag är en saknar-så-att-det-gör-ont dag!

Om att lyxa till det

En vanlig måndag, men ändå inte. Det är säsongspremiär av mitt absoluta favoritprogram. Då har man full rätt att lyxa till sin måndagskväll med hemgjord pizza och äppelpaj.

Familjen annorlunda. Behöver jag ens säga mer?

Om att inte känna igen sig själv

Jag anser mig själv vara en ganska känslosam person. Ilska framträder snabbt och utan förvarning, men det är över lika snabbt som det kom. Jag skrattar ofta och gråten dyker också upp ibland.

Graviditeten kom och jag granskade mig själv för att upptäcka de känslomässiga förändringarna som gravida sägs ha, men utan att se någon märkbar förändring. Inga utbrott eller sammanbrott. Ju längre graviditeten gått ju mer har jag dock märkt av att jag blivit oerhört blödig.
Ser jag en film, läser en artikel eller hör en podcast som berör mig så gråter jag. Jag gråter floder utan att kunna hejda mig själv.
Idag på tunnelbanan på väg till jobbet lyssnade jag på P3 dokumentär och mordet på Engla.
Jag började gråta och stängde därför snabbt av podden samtidigt som jag tänkte att den fullproppade tunnelbanevagnen måste tro att jag är knäpp. Fortfarande hade jag ju hört detta hemska, och därför kunde jag inte stoppa gråten. Just snyggt. 
Man hör ju en del, och det sägs att man inte blir mindre blödig av att bli mamma. JISSES, tänker jag då.

Om att göra plats

En supereffektiv dag har passerat. Jag har upprepade gånger fått höra: passa på medan du orkar!
Jag har svårt att förstå vad man menar med det, för jag mår oförskämt bra och har för stunden svårt att se att jag ska sluta orka helt.

Garderober har rensats och nya Ikeainstallationer har införts. Två sopsäckar med saker kastades. Allt för att göra plats åt en tredje själ i vårt lilla hem.

Det är inte svårt att konstatera att man känner sig fantastiskt nöjd efter en sådan bedrift som dagens.

Om att känna glädjen rusa

Idag var det dags för första "riktiga" besöket hos barnmorskan. Tidigare har det varit två inskrivningssamtal, men idag mättes magen och så lyssnade vi på det lilla hjärtat som slår. Häftigt och verkligt.

I glädjeruset som infann sig gick jag raka spåret i riktning mot gymmet och fortsatte byggandet av sommarkroppen.

Att inta horisontalläge nu känns oförskämt bra.

Igår lämnade jag in min ledighetsansökan - ansökan om föräldraledighet. För mig är det surrealistiskt. Vi har pratat om det hemma, försökt komma fram till en lösning som kan tänkas passa oss. Även om vi pratat om det så kan jag fortfarande inte förstå att jag ska vara borta från jobbet ett helt år.

Jag började med fem graviditetstester, illamående har kommit och gått, tröttheten har varit olidlig, magen den bara växer och det är ett himla pådrag där inne. Vi ska ha barn. Jag bär vårt barn i min mage. Helt fantastiskt, men helt ofattbart svårt att förstå.

Det är så stort och svårt att ta in. Nu har jag precis tagit mod till mig och börjat göra några klädinköp. Med 14 veckor kvar.
I samma stund som denna sitter jag med jollyrooms hemsida öppen och tänker slutföra ett köp till pyrets säng. Att köpa saker får mig att förstå lite bättre. Snart är han här.

Att dela livet med en hjälte

Givetvis har kroppen förändrats. Den här gången kommer man liksom inte undan.
Jag ska erkänna att jag saknar min tidigare fina form.
Att träna utan att göra det för att bli bättre är mer svårt att motivera. Nu fortsätter jag för att jag vet att det kommer bli lättre på alla plan. Förlossningen kan bli lättare och det blir lättare komma tillbaka. Jag längtar tillbaka, dock väl medveten om det inte kommer att ha samma fokus.
Träningen är viktig för mig, och jag har lovat att inte glömma bort mig själv även om jag snart har någon som kommer vara det mest viktiga i livet här snart.

Det kommer gå, jag delar ju livet med med en hjälte.

Prestationslöst - That's a first

Vilken gång i ordningen, det är svårt att säga. Jag tycker om det här, och det är väl därför jag faller tillbaka gång på gång trots allt. Den här gången tänker jag dock låta det vara helt och hållet prestationslöst. Jag har insett att det är där jag brister annars. Kan jag inte leverera ett visst antal inlägg om dagen så är det ingen vits, tänker jag och lägger av. Frida fungerar på det viset. Allt eller inget.


Nu ska det vara annorlunda. Den här gången ska vara för mig och det liv som nu står och knackar på min dörr. Jag ska bortse från all läsarstatistik och all annan prestige.



och vill man haka på så får man.